Men plötsligt när jag såg halsbandet så kändes det som en liten hälsning från henne.
-Olivia jag finns fortfarande men bara inte hos dig!
Buuu :( Om man inte har eller haft hund själv eller bara inte är en hund människa helt enkelt är det kanske rätt svårt att förstå hur mycket en hund faktiskt kan betyda och förändra ens liv. Mina hundar "var" verkligen mitt allt. Jag har ju fortfarande min älskade Pennylane kvar och det är jag mer än lycklig för.
Jag har alltid älskat djur över allt annat uppväxt med hund,ridit en massa,har haft allt från hamstrar,kaniner,sköldpaddor och marsvin. Har alltid ömmat något otroligt för djur helt enkelt och velat hjälpa de som har det svårt.
En gång kom jag hem med en vanvårdad kanin,en katt som någon slängt ut,gick och knacka på vår granne flera gånger om dagen för att leka och gå ut med deras hund för jag tyckte de inte tog hand om den ordentligt m.m
Så när jag såg ett inslag på tv om en svenskförening som startat. De ville hjälpa irlänska gatuhundar. Så som jag är så vart självklart för mig att jag skulle hjälpa en liten vovve. Så i samma sekund som programmet var slut kontaktade jag dem. De skickade bild på en liten svart hund som såg så liten och rädd ut. Henne skulle jag ha!! Så utan att tänka ringde jag till dem och sa: JAG TAR HENNE!!!
Lucy hade hittats på gatan som valp. Hon hade kommit till ett av irlands hemska hundpound och skulle avlivas om 24 h om ingen tog henne. Men som tur var hade en kvinna som brukar vara en så kallad "fostermatte" åt hundar varit på poundet just den dagen och tagit med henne hem. Det är mycket vanligt att hundar som hittas på gatan får en fostermatte först. Just när det är tänkt att man då ska hitta ett hem åt dem i Sverige. Det är för att se om ens hunden kan bli återställd efter det den varit med som bl.a misshandel m.m Tyvärr så blir många hundar inte det utan blir aggressiva,förtroendet för människan är helt borta. Så risken för att den kan vara "farlig" är så stor att de tyvärr får avlivas :(
Jag fick beskedet att Lucy skulle komma till Sverige om fjorton dagar. Fick prata med hennes fostermatte Carina. Hon sa att Lucy eller Flo som hundpoundet "döpt" henne till var en mycket speciell hund. Carina hade varit fostermatte åt många många hundar men aldrig träffat en så rädd hund som Lucy. Man fick inte röra henne och så fort man lyfte handen,höjde fötterna eller rösten så sprang hon och gömde sig. Tyder på rätt grov misshandel :( Så jag blev införstådd att det skulle krävas mycket jobb och kärlek med denna hund som även var en bordercollie blandning och de behöver MYCKET stimulans överlag. Och allt detta skulle hon få i mängder! Och kärlek skulle hon få så att hon nästan blev trött på det!!
Fjorton dagar senare stod jag på arlanda och var galen av lycka. Hahah kändes som jag skulle föda en bebis eller nåt. De kom med henne i en liten trångbur. När jag försökte locka henne ville hon inte komma ut,hon satt bara och skakade. Fick plocka isär buren,bar upp henne i min famn. Kramade henne allt jag kunde. Och tänkte bara du är inte Flo längrre du är Lucy och ditt gamla liv finns inte längre! Nu är det du och jag! Och så blev det! Vi vart oskiljaktiga. Lucy satt ihop med mig första tiden. Lämnade inte bort henne för en sekund. När det kom nya människor ville hon inte hälsa då satt hon hos mig. Inte bara att hon blev älskad, utan oj så älskad jag kände mig! Dock så kunde jag märka att hon var inte lätt. Vilken motion hon krävde. Hon kunde inte vara ensam. Hon var aggresiv mot en del. Hon kunde ligga och pipa om nätterna utan att jag visste varför.
Sen blev det så att jag av olika anledningar inte kunde ha Lucy lika mycket. Fick lämna bort henne en del. Hon trivdes aldrig med det. Märktes tydligt för hon blev annorlunda. Hittade sen en familj som tog hand om henne helt underbart. Hon fick springa ute hela tiden, de hade hästar så hon sprang med när de vara ute i timmar i skogen och de älskade henne till döds. Kändes toppen till en början.
Började sedan fundera på om Lucy kanske kunde vara mer hos mig om hon hade sällskap. Gick in på blocket. Där hittade jag den sötaste lilla tösen någonsin. Blev såld. Ringde i samma sekund som jag sett annonsen. Impulsiv som jag är så vart det samma sak där. En vecka senare hade jag hämtat en liten valp på sju veckor.Pennylane fick hon heta. Så vi vart tre. Oj så mysigt. De vart allt för mig. Och jag var deras allt. Visste inte ens att hundar kunde vara så trogna mot sin ägare som mina hundar är/var. De följde efter mig vart jag än gick,sov sked med mig om nätterna,jag kände mig aldrig ensam och ja älska mig villkorslöst gjorde det. Inte ens intresse av andra hundar fanns. Det var bara jag jag jag! Men så åter igen...
Vart tvungen att lämna bort båda hundarna under en period. En ganska lång period. Lucy var hos familjen som hon älskade och Penny hos min kompis. Båda hade det underbart. Men när sen jag skulle börja ha dem mer igen vart Lucy aldrig desamma. Penny var som vanligt. Överlycklig över att vara hemma igen! Men Lucy bara pep var ledsen ville knappt gå ut och hon vart svårare o svårare och hantera.. Jag var inte hennes allt längre. Det var den nya familjen.. Hon kändes verkligen olycklig. Oj så plågsamt det var att se.
Efter att ha kämpat ett tag med och ställa om henne insåg jag att det inte gick. Jag hade ju sagt
till mig själv att jag skulle ge henne det bästa livet någonsin. Efter allt hon varit med om så förtjäna hon det. Och det var inte hos mig..Så familjen skulle passa henne en helg. Då ringde jag till dem och sa att de inte behövde komma tillbaka med henne. Jag grät. Och de som passat henne grät såklart av lycka.
Det var det svåraste beslut jag tagit men även det bästa. De frågade om de inte skulle komma med henne ändå så jag fick säga hejdå. Men tyckte att de skulle bli för jobbigt just då. Sa att jag skulle hälsa på om ett tag..Och tänkte göra det många gånger där i början men tänkte sedan att det skulle bli för jobbig.
Hon var inte min längre. Så valde att förtränga henne. Sa till mina vänner och familj att ingen fick nämna hennes namn..
Så tre blev två. Det vart jag och min lilla Penny. Och det gjorde väl ännu mer att Penny blev min ständiga följeslagare. Och jag håller så hårt i henne som jag bara kan. Vi ska aldrig aldrig skiljas åt och älskar henne mer än något annat. När jag inte är med henne känns allt så tomt. Hon fyller fyller så många av mina behov och gör att jag aldrig känner mig helt ensam. Hon är min bästa kompis, mitt barn,min psykolog När jag är glad är hon det med mig,är jag arg så lugnar hon mig är jag ledsen så tröstar hon mig och känner jag mig ensam lägger hon sig på mig så är allt som bortblåst. Men fortfarande så saknas något. Det är den tredje musketösen.
Så nu känner jag att det är dags för mig och min lilla Penny att hälsa på Lucy. Och ta en promenad bara vi tre. Även om jag inte är Lucys ägare längre så kommer hon alltid vara min lilla tjej. I hjärtat. Forever mine, forever yours. Lucy in the sky with diamonds, see you soon :)
 |
| Lucy |
 |
| PennyLane |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar